Klotjordsmodellen

En sfärisk jord

Idén att jorden är rund och inte platt föreslogs redan under antiken. En av de tidigaste kända förespråkarna för idén om en rund jord var den grekiske filosofen Pythagoras på 500-talet f.Kr. Senare, på 300-talet f.Kr., argumenterades även i Platons kretsar  för en sfärisk jord.

Men det var den grekiske astronomen och matematikern Aristoteles, som verkade på 300-talet f.Kr., som utvecklade en mer systematisk och övertygande förklaring till varför jorden måste vara rund. Han noterade bland annat att skuggan av jorden på månen under en månförmörkelse var rund, och att skepp som seglade över horisonten försvann gradvis underifrån, vilket antydde att jorden var en sfär. Aristoteles argumenterade också för att en rund jord var den mest naturliga formen för en himlakropp.

Den runda jord som Aristoteles förespråkade var en geocentrisk modell där jorden var i centrum av universum, med himlakropparna som rörde sig runt den. Denna geocentriska klotjordsmodell var den dominerande kosmologiska uppfattningen i västvärlden fram till 1500-talet.

En heliocentrisk världsbild

Under renässansen (1300 - 1600 talen) började den geocentriska klotjordsmodellen att ifrågasättas allt mer. Copernicus, en polsk astronom och matematiker, utvecklade på 1500-talet en heliocentrisk modell där solen var i centrum och jorden och de andra planeterna kretsade runt den. Galileo, en italiensk astronom, gjorde observationer med ett eget tillverkat teleskop där han som första astronom kunde se att Jupiter hade månar roterande kring sig. Detta gav ytterligare stöd för den heliocentriska modellen.

Kepler var en tysk astronom och matematiker som gjorde avgörande bidrag till den heliocentristiska världsbilden genom sina tre lagar om planeternas rörelser. Hans första lag postulerade att planeternas banor runt solen är ellipser, vilket bröt med den tidigare uppfattningen om cirkulära banor.

Det var dock först med Isaac Newtons utveckling av den allmänna gravitationslagen på 1600-talet som den geocentriska modellen fick sitt stora genombrott och som beskrivs i hans verk "Principia" (1687). 

Newton upptäckte matematiska samband

Newtons tre rörelselagar är i grund och botten en uppsättning enkla matematiska formuleringar som ännu idag används och går under namnet klassisk mekanik. Den allmänna gravitationslagen är likaså en matematisk formulering som bygger på antagandet att tyngdkraften sträckte sig ut från jorden fram till månen, och att den var generell för all materia, allt från ett knappnålshuvud till hela planeter och solen. Formuleringen var användbar för att beskriva många händelser som till synes inte har något med varandra att göra: en pendels svängning, ​tidvattnets rörelse, gevärskulans bana, månens avvikelser pga påverkan av solens gravitation, eller planeters och kometernas elliptiska banor runt solen. 

Newton kunde med hjälp av Keplers och andra astomomers noggrant dokumenterade planetrörelser få sin egen matematik bekräftad. Detta är ett bra exempel på hur den vetenskapliga metoden, baserad på observationer, nu hade börjat användas och att ny forskning kunde bygga vidare på tidigare forskning. 

Beträffande gravitationen som en fysisk kraft säger Newton själv att han med sin formulering endast beskriver vad som händer, inte hur det händer. I "Principia" verkets avslutande text i 3:e boken skriver han:  "But hitherto I have not been able to discover the cause of those properties of gravity from phenomena, and I frame no hypotheses. ...And to us it is enough that gravity does really exist, and act according to the laws which we have explained, and abundantly serves to account for all the motions of the celestial bodies, and of our sea"

I samma avsnitt uttrycker Newton också sin fascination över det skapade solsystemet: "This most beautiful system of the sun, planets, and comets, could only proceed from the counsel and dominion of an intelligent and powerful Being. And if the fixed stars are the centres of other like systems, these, being formed by the like wise counsel, must be all subject to the dominion of One. ...The Supreme God is a Being eternal, infinite, absolutely perfect." 

Newtons teori förklarade himlakropparnas rörelser på ett mer elegant och heltäckande sätt än tidigare modeller, vilket ledde till att den heliocentriska modellen fick bred acceptans. I 200 år låg Newtons lagar till grund för naturvetenskapen fram till att Albert Einstein i början på 1900-talet kunde sammanföra resultat från nyare forskning och formulera sina relativitetsteorier. Einsteins speciella och allmänna relativitetsteori kompletterade och korrigerade Newtons lagar i vissa mera krävande situationer där hastigheterna är mycket höga, gravitationen mycket stor, eller massorna mycket små.

Källor: Science Discoveries: Newton and gravity, Steve Parker 1993. "Principia" av Isaac Newton 1687.

Skapelseberättelsen​ och jordens form

Tar Bibelns skapelseberättelse ställning till specifika geofysiska egenskaper såsom jordens form eller om kosmos exakta upplägg? Eller lämnar berättelsen sådana frågor öppna?
 
Tore Jungerstam har i sin forskning kring skapelseberättelsen lyft fram flera intressanta insikter som öppnar möjligheten till alternativa tolkningsmöjligheter av några av de centrala och ofta debatterade delarna i Bibels första verser.

Följande utdrag är tagna från förtexten till den egentliga forskningen om skapelseberättelsen (mina markeringar tillagda):

Jungerstams forskning kring skapelseberättelsen kan hittas på följande länk där ett antal artiklar finns samlade:

urhistorien.com/artiklar/skapelseberattelsen-artiklar/

Egna reflektioner

Om valvet över jorden inte beskrivs som ett hårt eller kompakt valv, utan som Jungerstam föreslår en skyddande atmosfär ("raqia" i betydelsen "utsträckning", att något tunt sträcks ut), ger det en möjlighet att kunna se himlakropparna existera utanför detta valv och inte med nödvändighet i valvet eller under valvet. 

Dessa himlakroppar kunde redan vara skapade och "fungera/existera när dag 1 inleds" (se Jungerstams artikel "2. Skapelseberättelsen"). Om dag 4 bara avser att solen och månen proklameras sina uppgifter men att de redan liksom stjärnorna var skapade före dag 1 inleds, blir det naturligt att tänka att jorden skapades som en del av ett större universum med solen som den närmaste stjärnan. Det blir även logiskt att se hur ljuset som skapades under dag 1 kunde vara solens naturliga ljus och växlingen mellan dag och natt vara en följd av solens ljus mot en roterande jord.

Jungerstam föreslår vidare i sin artikel "2c. Skapelseberättelsen: Hur ska man förstå himlavalvet?" angående vatten under valvet och vatten "ovanför". Detta "ovanför" kan även ses som vatten "från" valvet, dvs det vi kunde se som regn från atmosfären. Min tanke då är att detta ger utrymme för möjligheten att jorden sett från ett större avstånd (bortom atmosfären) kunde vara omgiven av tomrum ("rymd") snarare än av vattenmassor.

Det som fascinerar med en sådan skapelse är att himlakropparna kunde ha fått sina massor och initiala rörelse- och rotationsenergier tilldelade vid skapelseögonblicket. I en rymd där friktion saknas skulle dessa himlakroppar inklusive jorden på egen hand kunna fortsätta sina rörelser och banor helt utgående från rådande naturlagar. En sådan ordnad skapelse skulle vara förutsägbar och därför också meningsfull att undersökas. Dess mekanik skulle även kunna beskrivas matematiskt.

Ytterligare ledtråd

Skapelseberättelsen kanske inte slår fast i detalj varken jordens form eller universums exakta utseende. Men en viktig ledtråd som Jungerstam ger är att tanken att raqia skulle syfta på ett robust eller tjockt fäste ​saknar stöd om man analyserar hur ordet används i den hebreiska Bibeln. Likaså visar Jungerstams analys att Bibelns författare förstod att regnet kom från moln och inte genom öppningar i fästet, han ger också exempel på hur öppningar i fästet används som en absurd tanke.

Det verkar då vara klart att skapelseberättelsen inte talar om ett fast himlavalv eller ett valv med fysiska fönster. Men det kunde vara jordens atmosfär som skapas dag 2 för att utgöra ett skyddat utrymme för det liv som blir till under dag 3 och framåt. 

Rund eller platt

Vad skulle då en tunn skyddande atmosfär fungera på för slags jord? De gaser som atmosfären består av har en viss tyngd och kan därför hållas liggande på jordytan. En sfärisk jord med dragningskraft mot mitten skulle kunna hålla atmosfären jämnt distribuerad över hela sin yta utan behov av några höga väggar eller kanter runt om, något som däremot en platt jord skulle behöva för att hålla denna atmosfär på plats.

Jag tror likväl att det säkraste svaret på frågan om jordens form och universums utseende finns för oss att ta reda på via observationer och med användandet av den vetenskapliga metoden, vilket också de astronomer och matematiker som nämns på sidans början valde att göra på sin tid.

Samstämmighet med den heliocentriska klotjordsmodellens förutsägelser

De experiment som gjorts och som presenteras på denna site verkar stämma överens med vad en sfärisk och roterande jord skulle förutse. Rotationen skulle få en sol på ett tillräckligt stort avstånd från jorden att uppträda med en konstant storlek och banhastighet under dagen, och samtidigt ge en förklaring till dag och natt med sina tidzoner runtom jorden.

Lägger vi därtill att jorden rör sig i en bana runt solen och med en rotationsaxel som inte är rätvinklig mot solen utan lutar något, kan även årstiderna och de båda polernas omväxlande ljusa perioder förstås. 

I kontrast till plattjordsmodellen med sin problematiska geografi i söder med alldeles för stora avstånd, verkar klotjordsmodellens geografi vara rätt med sina meridianer som konvergerar mot en gemensam sydpol och på så sätt "knyter ihop" landmassorna till de storlekar vi känner till, liksom den sammanför kontinenterna närmare varandra i syd för att utgöra de verkliga avstånd som också fungerar för t ex flygtrafiken.