Plattjordsmodellen

Genom tiderna har i olika kulturer funnits föreställningar om jordens och kosmos fysiska form och uppbyggnad, såsom att jorden med sina kontinenter och hav är utbrett över en plan yta, och fast förankrad - så som den också upplevs när man befinner sig på den. Rörliga delar är sol, måne och stjärnor som då finns ovanför jorden. Jorden och dess närmaste kosmos beskrivs i forntida konst och skrift.

Den "moderna"  plattjordsteorin kompetterar tidigare  beskrivningar med nya detaljer såsom den geografiska aspekten av jorden med sina dimensioner, avstånd till himlakroppar mm och den analyserar också och förklarar mera i detalj föreslagna mekanismer för fenomen så som dag, natt, årstider, polstjärnans fixerade position m m. 

Dessa koncept bygger långt på den banbrytande boken "​Zetetic Astronomy: Earth not a Globe" av "Parallax" Samuel Rowbotham år 1865. Man kunde betrakta Samuel Rowbotham som den moderna plattjordteorins fader med den långa lista över experiment av olika slag som han utförde och dokumenterade i sina artiklar.

Rowbothams plattjord bygger på idén med en cirkulär yta som inrymmer alla hav och länder, inramad av en isvägg utanför vilken mörker och kyla råder. Geografin liknar den Azimutala ekvidistanta kartprojektionen, dock med undantag för Australiens och Nya Zealands placering och storlek, se nedan:

Jorden ligger flytande på "de stora vattnen under sig" men roterar inte. Likväl anser han att den fluktuerar något upp och ned varje dygn, vilket används som en förklaring till tidsvattenfenomenet i världshaven. Solen roterar i en över marken horisontell cirkulär bana runt ekvatorlinjen, men i koncentriska banor som är närmare centerpunkten (innanför ekvatorn) halva året och längre ut förbi ekvatorn under andra halva året, vilket skulle förklara årstidsväxlingarna. Himlakropparna är enligt Rowbotham "några hundra miles" ovanför marken (solen och månen) och stjärnorna "några tusen miles" över jordytan.

Rowbotham gör också en uppskattning i kapitel 4 omkretsen isväggens omkrets till 85 000 km, vilket skulle ge en radie från centerpunkten till isväggen på 13 500km. Dessa mått motsvarar nära nog skalan på en modern Azimutal ekvidistant kartprojektion av jordklotet.

Rowbotham tar inte ställning till hur det ser ut ovanför stjärnorna, vilket däremot t ex forntida hebreiska kosmologin beskriver som ett "fäste", ett fast valv som avskiljer jordens vatten från en vattensamling ovanför. 

I illustrationen nedan är plattjorden övertäckt av ett valv under vilken både sol, måne och stjärnor rör sig. Valvet ser ut att vara fast, men är i illustrationen genomskinligt antagligen för att vi skall kunna ta en titt igenom det till insidan:

Exempel på efterföljare till Rowbotham är William Carpenter med sin bok "One Hundred Proofs That the Earth Is Not a Globe" (1885) som till stora delar bygger på Rowbothams teorier. En nutida efterföljare är Eric Dubay med "The Flat-Earth Conspiracy" (2014) och "200 Proofs Earth Is Not a Spinning Ball" (2015). Många av Dubays citat i böckerna samt de listade bevisen för plattjord är direkta referenser till Rowbotham.

När jag i denna site i fortsättningen refererar till "Plattjordsmodellen" så är det den här sortens plattjordsteori som avses.

Solen i plattjordsmodellen

Med solen inrymd under ett valv så beskriver plattjordsmodellen solens bana på så sätt att den rör sig i en cirkel över ekvatorn, ett varv per dygn. Banan går horisontellt (alltid på samma höjd ovanför marken). Dag och natt förklaras då med att solen är så pass "lokal" att den lyser upp bara den del av jordytan som är närmast under solen för tillfället.

Thomas Winship "Zetetic Cosmogony" (1899) gör med en rätvinklig triangel över ekvatorn antagandet att vid 45° nordlig eller sydlig bredd är vinkeln mot solen också 45° när den står som högst över ekvatorn. Detta ger ett avstånd på 2.700 miles (~4.000 km) ovanför marken. Samuel Rowbotham utgick från solhöjder uppmätta vid samma tidpunkt mitt på dagen på London bridge och i Brighton (vid kusten ca 80 km rakt söder om London). Detta gav en uppskattning på solens höjd till 700 miles ovanför marken (~1.000 km). Jag kommer i följande vinkel- och avståndsberäkningar använda 4.000 km som  solens konstanta höjd över marken.

Ur en betraktares synvinkel (från marken nära ekvatorn) kommer solen att vara rakt ovanför vid middagstid kl 12. Fram till solnedgång kl 18 har solen rört sig framåt i sin horisontella bana. Skulle man mäta vinkeln mellan solens positioner under jämna tidsintervall, t ex mellan 12-14, 14-16, och 16-18 (dvs varje 2h), borde man kunna konstatera att denna vinkel blir allt mindre för varje gång. Det betyder att solens vinkelhastighet minskar:

Minskande vinkel för varje ny tidsperiod.

En minskande vinkelhastighet får man också i det fall man beaktar ett perspektiv, dvs när solen rör sig allt längre bort kommer den samtidigt att verka närma sig horisonten, samtidigt som den minskar i storlek:

Samma som föregående, men nu ocskå med perspektivet illustrerat.

I plattjordsmodellen förväntas alltså solen, då den från att ha varit som högst mitt på dagen, i sin fortsatta bana fram till solnedgången p g a sitt allt längre avstånd från betraktaren att 1. få en lägre vinkelhastighet, och 2. minska i storlek.

Solnedgång i havet

Hur kan då solen i plattjordmodellen över huvudtaget "gå ned" om den befinner sig på en konstant höjd på 4.000 km ovanför marken? Rowbotham förklarar det med "perspektiv" och betraktningsvinkel där föremål på allt längre avstånd ser ut att närma sig en punkt på horisonten. Solen är vid sin nedgång mycket nära den punkten. Hur kan då halva solen se ut att vara under horisonten medan andra halvan är över, speciellt vid havet där ingen terräng skulle skymma solens sista dela av nedgången (se bild nedan)? Det förklaras så att när solen går ned med havet som horisont och betraktaren befinner sig nära denna nivå (t ex med ögonen 2m ovanför ytan), kommer det på havet att mellan betraktaren att någonstans finnas litet högre vågor som då skulle skymma solen. Samma mekanism används för att förklara varför ett fartyg på avstånd först förlorar sitt skrov ur sikte medan de övre delarna fortfarande syns. Man utgår alltså från att havet är platt, men har vissa ojämnheter (vågor) som kan skymma.

Räkneexempel för en solnedgång

Här följer ett försök att med ett eget räkneexempel visa vilka vinklar och avstånd som man kunde förvänta sig från en solnedgång i denna plattjordmodell:

Antag att betraktaren befinner sig i Goa, Indien. Som vinklarna i följande skiss visar skulle solen vid tillfället för solnedgång i Goa befinna sig någonstans över Atlanten nära Afrika (på 15° västlig längd). Detta för att Goa ligger på 75° östlig längd och solen borde på 6 timmar röra sig 90° västerut (för att på 24h göra 360°). Detta är 12.500 km i rak riktning längs marken från Goa till punkten vid Atlanten. Då solen konstant befinner sig på 4.000 km ovanför marken (eller havet) kommer detta att ge en vinkel från Goa mot solen på 18° och ett avstånd till solen på 13.000 km (se bilden nedan). Detta avstånd är drygt 3 ggr större än mitt på dagen (13.000 jämfört med 4.000). Eftersom ett föremåls observerade storlek minskar i proportion med avståndet, skulle solen vid nedgång alltså vara 1/3 av vad den är mitt på dagen.

Rowbotham verkar dock inte i sin bok presentera någon mätning av solens storlek. I kapitel 10 tar han upp ämnet mycket kort för att belysa att solen när den är längre borta har en större mängd luftmassa att lysa igenom än när den är rakt ovanför, vilket kan skapa ett skimmer eller en glans (eng. "glare") runt solen eller ge ändrad färg vid uppgång eller nedgång.

Dag och natt i syd

I plattjordmodellen rör sig solen i cirkel runt nordpolen (centerpunkten i plattjordskartan). Banan går i mars och september över ekvatorlinjen, och i december är den en större cirkel som sträcker sig ned till södra vändkretsen, dvs 23° söder om ekvatorn och i juni är den en mindre cirkel som går över norra vändkretsen, dvs 23° norr om ekvatorn. 

Den här modellen medför samtidigt att man i norr kan uppleva dagar längre än 12 timmar och även midnattssol - att solen under ett dygn är ovanför horisonten och belyser en betraktare från alla riktningar, dvs 360°. 

Rör man sig söderut, förbi södra vändkretsen och mot plattjordens ytterkant (isväggen) kommer solen att få en annan slags bana. Den kommer mer eller mindre att svepa förbi framför betraktaren på norra sidan. Även i december/januari då solens bana går nära södra vändkretsen kommer det längst i söder att fortsätta vara dag och natt och ingen midnattssol. Den kommer aldrig heller att kunna göra en 360° runt betraktaren såsom den gör i norr.

Exempel Mawson forskningsstation nära södra polcirkeln med solbanan över södra vändkretsen:

En ingenjörs invändningar mot plattjordsmodellen

Plattjordsmodellen förutsätter en "lokal" sol, dvs den befinner sig under sin dagliga bana i sin helhet under valvet och relativt nära marken. Går man djupare in i denna "lokala sol" mekanism, börjar några problem dyka upp. En lokal sol som på låg höjd sveper över marken borde från en betraktares perspektiv variera både i storlek och hastighet under dagens lopp. Det här är i konflikt med vad som uppmätts i verkligheten, se experimentet med Solens storlek och hastighet som visar att både solens storlek och hastighet i sin bana i verkligheten är konstant. 

Även solnedgång över havet kan ses som problematiskt eftersom solen inte minskar till en punkt som sedan tonar bort och försvinner på horisonten, utan kan ses med samma storlek (diameter) som på dagen även vid den tidpunkt då endast halva solen syns ovanför horisonten, och för att sedan gå ned helt på en mycket kort tid. Om vågor på en plan vattenyta är förklaringen till den delade solen när betraktaren befinner sig nära ytan, vad skulle då förklaringen vara om betraktaren befinner sig på 10km höjd i ett flygplan och då också kan se en solnedgång med halva solen under horisonten för ett ögonblick? Då behövs andra förklaringar än vågor. Räkne-exemplet ovan visar dessutom att solen i det ögonblick det blir mörkt ännu borde ha en observerbar storlek på ca 0.15° i diameter (då den mitt på dagen antas vara 0.5°). Istället för att sjunka under horisonten borde den snabbt tona bort till osynlig medan den ännu har storleken 0.15°. Detta är inte i linje med hur en solnedgång över havet ser ut i verkligheten.

Solens rörelse nära Antarktis verkar inte heller stämma överens med material från webkameror därifrån, se Solens bana vid Antarktis för exempel. Antarktis verkar, precis som i norr, att ha midnattssol som gör en 360° (lyser från alla riktningar under ett dygn) med följden att det under de Antarktiska sommarmånaderna är ett ständigt ljus även där. Även geografin i övrigt i söder är problematisk i plattjordsmodellen med tanke på de alldeles för stora avstånden. Se exemplet med Flygrutter på södra halvklotet. 

En fråga som inte behandlats ännu, men som också borde vara relevant att ställa är frågan om vad som egentligen driver runt en lokal sol i sin omloppsbana. Eftersom cirkelbanan under 6 månader av året progressivt får en större diameter (går från den norra vändkretsen ut mot den södra vändkretsen) behöver solen samtidigt få en högre hastighet i sin bana för att kunna hålla ett varv på 24 timmar, detta trots den allt längre sträckan. Och omvänt när solens omloppsbana drar ihop sig under följande 6 månader måste hastigheten samtidigt sjunka. Dessa rörelser kan inte förklaras med någon känd rörelse- eller naturlag, utan man måste anta att någonting aktivt kontinuerligt finns där och driver solen genom denna varierande bana.

Stjärnspårning

Följande bilder är från en stjärnspårsbild tagen från ekvatorn i Ecuador av Stéphane Guisard. Han förklarar:  "Om du står på ekvatorn kan du se södra stjärnpolen vid horisonten i söder och den norra stjärnpolen vid horisonten i motsatt riktning. Jordens rotation gör att himlen och stjärnorna ser ut som om de roterar kring dessa två punkter".  

Denna rotation gör att det vid lång kameraexponering över flera timmar avbildar stjärnspår. Från platser mera norrut eller längre söderut kommer de koncentriska stjärnpolbilderna att lyftas högre upp över horisonten så att de närmast orörliga centerpunkterna kommer att synas. Rotationsriktningen för stjärnorna runt polerna är också motsatta: i norr roterar stjärnorna moturs runt norra stjärnpolen (vid polstjärnan), och i söder är rotationen medurs runt den södra stjärnpolen.

För mej är det här sammantaget den mest kraftfulla visualiseringen för en klotformad roterande jord som kan observeras från olika platser på marken. Det finns en tydlig symmetri mellan norr och syd, och ekvatorn delar precis på stjärnspåren mellan den norra och den södra stjärnhimlen.

sguisard.astrosurf.com 
© Stéphane Guisard, Los Cielos de América

Södra stjärnpolen (Sydney). Credits to Flickr.com. 

Norra stjärnpolen.  Här är polstjärnan punkten i mitten av rotationen. ​Credits to Pixabay.

Illustrationerna nedan är tänkta som en jämförelse mellan stjärnspår från tre punkter på jorden (i norr, i syd och vid ekvatorn). Först från en rund roterande jord, och nedre bilden hur stjärnspåren kunde tänkas se ut från motsvarande punkter på en stationär plattjord där det i stället är stjärnorna som roterar under "valvet":

Notera att vi i norr och fram till ekvatorlinjen har likhet i stjärnspåren mellan de båda modellerna.  Men från ekvatorn och söderut kommer inte plattjordsmodellen att ha någon symmetri med norr då det inte existerar någon stjärnpol i söder. I stället förutses stjärnspåren längst i söder gå mer eller mindre i sidled som horisontella linjer. Detta stöds inte av gjorda observationer (se t ex bilden från Sydney ovan, eller från Antarktis klippet nedan).

Stjärnpolerna sedda från Kiruna i norr och från Antarktis i syd

Som ytterligare visualisering ett par sekvenser fotograferade av stjärnhimlen med vidvinkel. Sekvenserna är från en 10h period under en natt. Norra himlen är från Kiruna natten 19-20.1.2023 och södra himlen från Davis forskningsstation på Antarktis från natten 13-14.6.2024.  På vår sommar är det alltså mörkt i Antarktis och man kan få se en glimt av stjärnhimlen under en molnfri period. Dessa vyer från dessa sky-webcams ger oss en ytterligare bekräftelse på symmetrin mellan norra och södra stjärnhimlen: En tydlig stjärnpol existerar som alla stjärnor verkar rotera runt. Rotationen är moturs i norr (med polstjärnan stillastående i mitten) och medurs i söder (detta pga att vi i syd tittar åt motsatt håll och därför ser även helt andra stjärnor än i norr). Även polarsken syns i båda sekvenserna, vilket visar att även jordens magnetfält och de tillhörande joniska egenskaperna i atmosfären har en symmetri mellan norr och syd.

Sammanfogat från stillbilder tagna var 4:de minut från ​https://firmament.irf.se/ För licens, se https://www.irf.se/wp-content/uploads/2020/02/Licensavtal.pdf

Notera: De fasta punkterna över hela bilden är pixelfel och skall inte tolkas som stjärnor. Källa: https://www.antarctica.gov.au/antarctic-operations/webcams/davis/

Sammanfattning

Plattjordsmodellen kan med sin mekanism med lokala himlakroppar på ett finurligt sätt förklara skiftningarna mellan dag och natt, sommar och vinter, och midnattssolen i norr. Och med valvet som en slags filmduk med sin roterande stjärnhimmel kan man också visuellt förklara en stor del av stjärnhimlens rörelser.

Men det finns andra mera mätbara och observerbara aspekter som också behöver beaktas: Solens konstanta storlek och banhastighet under dagen från horisont till horisont, midnattssol längst i syd, avstånden mellan kontinenterna på södra halvklotet och stjärnspårens symmetri mellan polerna verkar alla indikera att plattjordsmodellen kanske inte är möjlig i praktiken i den form som här har framställts. Geografin, samt mekanismen med lokala himlakroppar över en diskformad jordyta verkar inte hålla för noggrannare tester.

Här på siten finns också början till en samling över Vanliga missförstånd som jag stött på under den tid jag försökt sätta mej in i teorierna för plattjord. Ta också gärna en titt på följande artikel med temat Klotjordsmodellen.